|
Yttre äventyr och inre ro väntar den som reser under guidning av Gunilla Wickman och Carlos Luna. Hon är en erfaren och kunnig svensk lärare och han en äkta argentinare och f d partisan som funnit varandra i en tangodans. Paret är sedan flera år ledare för mycket speciella resor till Argentina och Kina - resor som utgör en kombination av qigongträning, äventyr, tango, nära kontakter och även hjälp till urbefolkningen. Under tre fantastiska veckor över jul och nyårshelgen i år upplevde jag Argentina under deras ledning men också lite grand av Chile. Vi startade från Santiago i Chile varifrån det går en väg över Anderna till Argentina. Resan fortsatte tvärs över landet till Buenos Aires. I Chile besökte vi bland annat poeten och diktaren Pablo Nerudas hus vid Isla Negra. Här vid Stilla havets kust mellan Santiago och Valparaiso bodde poeten som fick Nobelpriset i litteratur 1971. Han står staty nedanför sitt hus på en klippa längst ut vid stranden, där skådar den store lille poeten ut över de stormpiskade vågorna där pelikaner flyger längs vattenlinjen. Pablo Neruda dog strax efter militärkuppen i Chile där president Salvador Allende mördades 1973. Denna tid blev märkligt levande för oss när vi promenerade till presidentpalatset i Santiago. Carlos Luna var nämligen med den där blodiga dagen då Allende mördades. Han fick senare beskydd på den svenska ambassaden och kom till Sverige som flykting samma år. Pablo Neruda var en idealist som i liv och diktning bekräftade mänskliga och humanistiska värden. För sitt engagemang i Chiles kommunistparti blev han förföljd och hotad till livet. Han flydde över Anderna till Argentina. Det var samma väg som vi åkte - fast poeten färdades till häst genom oländiga bergspass medan vi åkte i en bekväm minibuss. Vägen mellan gränserna till Chile och Argentina genom Andernas snöklädda bergsmassiv är ganska nyanlagd. På väg till Isla Negra i Chile besökte vi också en klassisk vinbodega. Casa Blanca Valley där vi fick provsmaka tre olika sorters vitt Merlotvin som vi sköljde ned med getost, parmesan och fårost. Mums! På bussfärden genom Anderna passerade vi skidorten Portillo där eliten inom skidsporten brukar träna. I Puente del Inca, en gammal indianby, numera restaurang och rastplats för chaufförer på långtradarna, som dånar förbi på landsvägen bodde vi i tre konditionskrävande dygn. Här bland bergen kan man se Aconcaguas snöklädda toppar, det högsta berget i Sydamerika (7 039 m över havet). Vi badade i den varma källan som väller ut från en svavelgul bergvägg, tränade qigong vid stenkyrkan tidigt på morgnarna, åt i åsnedrivarnas hus, vänner till Carlos, som bjöd på hemlagad gnochi och en efterrätt av sötpotatis som är mycket populär i Argentina. Vi vandrade i bergen som på avstånd kan se kala och ogästvänliga ut men vid närmare bekantskap skiftar i mjuka pastellfärger. Marken var beklädd med lysande blommor i vitt, gult, lila och rosa, åsnor och mulor vandrade fritt omkring och den kristallklara luften var fylld av fågellåten. Högt uppe på himlen svävade de stora kondorerna - en gamfågel, den största i världen. De glidflyger med vindarna över bergsmassiven, här och var blänker blått vatten från bergsjöar.
Färden fortsatte sedan genom ett ökenlandskap till Mendoza en stad med ett sinnrikt system av bevattningskanaler och de flesta planterade träd vi sett. I den lilla sömniga landsortsstaden Alta Gracia besökte vi den legendariske gerillaledaren Che Gevaras hus. Här finns ett litet museum till Ches minne. Från miljonstaden Cordoba tog vi en nattbuss och hamnade så småningom på stenpampas, Pampa de Achala - ett säreget klipplandskap med bäckar och raviner. Vi bodde på Posta del Qenti ett värdshus från diligensernas tid på 1800-talet som gjorts om till äventyrshotell med massor av aktiviteter. Hotellet är byggt av sten med tjocka bjälkar i taket, terracottafärgade keramikgolv och bekväma rum. Här kan man rida på små kloka indianhästar, cykla, klättra i berg, vandra eller göra utflykter till nationalparken en bit härifrån. . Ute på pampas strövar biffkorna med sina kalvar och tjurar fritt. En dag när vi ridit ut till en bäckravin och hästarna tåligt väntade medan vi gjorde paus - fylldes plötsligt himlen av kondorer som upptäckt en död kalv. Fler och fler kondorer kom flygande och landade så nära oss att vi såg deras kala halsar och egendomliga huvuden som på något sätt påminner om häxor. Vi räknade till över tjugo av de svarta och vita jättefåglarna. På kvällarna i Posta del Qenti dansade vi tango. Adolfo, en elegant liten man, professor i tango kom körande fem mil varje kväll med sin partner för att lära oss tangons svåra konst. Maten i Argentina består för det mesta av kött i olika former mest grillat nötkött men också getkött, korvar och inälvsmat. På julafton åt vi inte förrän vid 23-tiden på kvällen; pannkakstårta med skinka, kalkonbiff och olika sallader och som efterrätt kanderad frukt och nötter. Vinet är ett kapitel för sig - Carlos öppnade den ena delikata vinflaskan efter den andra varenda kväll under resan.
I Las Varillas, en liten stad långt ute på det vidsträckta betespampas bevittnade vi maskinmjölkningen av 180 mjölkkor. Det var på en estancia, en lantgård på tusen hektar som odlar vete, majs och sojabönor och sköts av tre familjer. Naturligtvis har man flera ridhästar, stora muskulösa varmblod. Minsta dottern, Maria Gracia, sex år red sin egen häst, ett vitt sto som hon suveränt behärskade utan sadel och i full galopp.
I Las Varillas upplevde vi en oförglömlig natt. Det var stor fest i den lokala gauchoföreningen med ridtävlingar och grillning. Vi började inte äta förrän tolvslaget närmade sig och då bjöds vi på en matorgie av grillat kött; stora biffar, kalv, gris, kyckling, blodkorvar och dessutom rikligt med vin och champagne. Allt medan de unga gauchopojkarna uppförde en strålande steppdans och kvinnorna dansade med svepande kjolar till tonerna av folkmusik i hetsiga och vemodiga rytmer. Gauchos är Argentinas cowboys med en helt egen kultur, egna dräkter och hattar av skinn och mocka med inslag av äkta silver. Gauchoföreningen utför också en hel del ideellt arbete, förmedlar till exempel fadderbarn, barn till fattiga föräldrar, som får hjälp till studier. Kanske var det mötet med Tito och Paranafloden som blev resans höjdpunkt. Floden är 300 km lång och rinner upp i Amazonas regnskog och flyter förbi den lilla italieninfluerade 1800-talsstaden Diamante. Här bor Tito, ungdomens vän som har en tangoskola vid torget. Hans frimodiga och nyfikna tonåriga elever bjöd artigt upp oss lite äldre damer och herrar från exotiska Sverige. Insmorda med myggolja från topp till tå vandrade vi med Tito, som kan allt om Paranafloden in i djungeln där träden bildar pelarsalar med ogenomträngliga lianer och slingerväxter. I gummibåt for vi ut på floden som är 30 km bred här, som ett hav. Vart fjärde år svämmar floden över och tar med sig all bebyggelse längs stränderna. Floden lever sitt eget liv, stränderna urholkas, de skogbevuxna öarna som i dag är nationalparker med säregen flora och djurliv rör sig ständigt och förvandlas till nya öar. Härifrån hämtar forskare livsviktiga mediciner från medicinalväxter som bara finns här. Båten smög in i deltan mellan öarna där fåglar i brokiga färger flög som skuggor mellan träden. De rosafärgade Paranarosorna fladdrade med sidentunna blad och det droppade, bubblade, hoade och tjattrade av ljud inifrån den mörka ångande grönskan. På en ö möttes vi av en skara barn som badade i det bruna leriga vattnet. Två herdefamiljer bor här i en enkel hydda med stampat jordgolv. De vaktar får, hästar, gris, kalvar och barnen har sitt eget djur - en behändig bäverråtta. -Barnen har sommarlov nu men hämtas med båt under skolterminerna, berättade Tito. Varje dag tränade vi qigong i en park vid flodens strand, där vi också badade och åt den mest delikata fisk. Den största fisken väger 40 kilo, har vitt läckert kött som smälter i munnen. Efter en gemensam måltid en stjärnklar natt vid Paranafloden lämnade vi Tito och hans ungdomar och for vidare mot Buenos Aires. Buenos Aires med sina spanska och engelska kolonialpalats, tangoställen, affärer och restauranger är så välkänd att jag inte behöver skriva om den. Men en sak som ofta glöms bort är de seder som minner om att Argentina en gång var indianernas land. Till exempel detta matedrickande som man ser överallt. Mate är en buske vars blad indianerna torkade och drack med sugrör i kalebasser. Att dricka mate anses renande och hälsosamt och har blivit ett slags kult i Argentina. De ursprungliga enkla kalebasserna kläds med skinn och beslag i äkta silver och guld och säljs som turistsouvenirer i varenda affär med självaktning. |
